
| BETYGSATT AV: | Arne |
| FÖRFATTARE: |
Tomas Bannerhed |
| TITEL: |
Korparna |
| VALT BETYG: | 3 |
| Boken var främst: | Mörk |
| men även: | barndomsskildring |
| RECENSION: |
|
Klas är en tolvårig pojke som är tyngd av traditionens tyranneri. Han växer upp i ett småbrukarhem i Småland på 1970-talet och ser med stigande förfäran hur slit och bekymmer håller på att knäcka hans far. Klas tar på sig ett större ansvar än han orkar med och tyngs ner av faderns krav på att han en gång ska ta över gården.. Han får inte vara barn och känner sig helt otillräcklig i rollen som faderns medhjälpare och arvtagare. Som barn på en gård ser man föräldrarnas bekymmer, de problem och kriser som andra föräldrar förhoppningsvis lämnar kvar på sina jobb... Han känner skuld men flyr till skogen och sjön så snart han får chansen. Hans stora intresse är fåglar och han studerar dem, läser om dem och lär sig allt. Men faderns tillstånd blir allt värre och livet blir ett helvete både för mamman och barnen.
Augustprisvinnaren Bannerhed har utmålats som den nye landsbygdsskildraren men boken är först och främst en barndomsskildring, i den nya genre som kalls Country noir. Dock inte självupplevd enligt författaren trots att han själv har växt upp i ett småbrukarhem. Det är en väldigt mörk historia om skuld, otillräcklighet och mental ohälsa. Slitet på gården har redan knäckt två generationer brukare, ändå vill fadern att Klas ska ta över när han är gammal nog. Varför, borde han inte unna barnen något bättre?
För mig känns boken obehagligt nära. Som bondebarn känner jag igen mig i Klas, i känslan av otilräcklighet och i tyngden av både de sagda och outtalade kraven att föra arvet och traditionen vidare. Bannerheds språk är tätt, korthugget men ändå målande, i synnerhet i natuskildringarna och de detaljerade beskrivningarna av fåglar och deras läten. En obehaglig, ruvande stämning genomsyrar berättelsen, som när molnen tornar upp sig inför ett åskväder. Personligen tycker jag att berättelsen är FÖR mörk, lite nyanser hade inte skadat men elände säljer som bekant. Inte ens en tonårsförälskelse lättar upp stämningen.
Men det är väldigt, väldigt skickligt gjort...
|
|
|
|