BETYGSATT AV:

FÖRFATTARE:

Barbara Voors

TITEL:

Mina döttrars systrar

VALT BETYG:

Boken var främst:

Inte så jämn, halvt om halvt underhållande

men även:

ibland något tung

RECENSION:

Annie är i New York där systern Lucy, försvunnen sedan åtta år, hittats då hon tagit en överdos. Lucy ligger i koma, och Annie får rådet att sitta hos systern och berätta om sitt liv, deras gemensamma barndom. Mimmi, den tredje systern, som är gravid hemma i Sverige, får också berätta, ge sin version, via de texter hon skickar till Annie och som Annie läser upp för Lucy. De två systrarnas berättelser varvas med det Annie upplever i berättelsens nu i New York. Jag fastnar mest för Annies berättelse, tycker att den ibland blir ganska bra, men över huvud taget är det något som saknas. Ofta blir det tyvärr ganska platt, och ibland dras saker och ting till sin spets att jag tappar tron på det jag läser. Många partier är ganska jobbiga, nästan störande. Samtidigt är hela idén väldigt intressant, bra, fin, genomtänkt. Språkligt fungerar det väl också, även om vissa småfel, bortfall av ord exempelvis, inte är så svåra att upptäcka. Miljöerna och stämningarna dröjer sig kvar inom mig, Stockholm beskrivs ganska lagom, väl balanserat, så även New York, med inte alltför många detaljer.

De skruvade relationerna, speciellt den mellan Mimmi och hennes kompis Sarah, blir lite väl jobbig, nästan löjlig ibland, att ta del av. Jag får inte grepp om vad Voors vill säga med den här romanen: Är det en saga, att livet blir det man väljer att berätta? Eller är det hemligheterna, hemlighetsmakeriet, som finns överallt omkring oss? Alla dessa karaktärer är ju skadade, på något sorgligt vis; modern, de tre systrarna, deras män och vänner omkring dem… Jag förstår inte heller om tanken var att vara realistisk eller poetisk, eller rentav både och med tanke på de olika berättarrösterna.