BETYGSATT AV:

Den siste Mohikanen

FÖRFATTARE:

Peter Englund

TITEL:

Poltava

VALT BETYG:

Boken var främst:

Oerhört detaljrik

men även:

berättarmässigt övertygande

RECENSION:

Peter Englund är historiker, författare och en av de Aderton i Svenska Akademien. Poltava skrevs 1988. Det är hans debut.

Ukraina år 1709. Hit har nu Karl XII kommit efter nio långa år i fält. Här inträffar i juni den största militära katastrofen i vårt lands historia.
Det som jag uppskattar är att Englund inte sätter sig till doms över de medverkande. Hans berättelse är på ett plan saklig, precis, men ändå med en fenomenalt kännbar inlevelse.

Vi får sannerligen ta del av krigets brutala verklighet: de uppsvällda liken, de stinkande hästkadavren. Det var mkt varmt sommarväder och odören som spreds över nejden var vämjelig.
Skriken från sårade och döende män hördes natten igenom. Att barmhärtighetsmord förekom är inte förvånande.

De svenska ledarna hade underskattat den ryska krigsmakten. Mycket hade förbättrats hos ryssarna sedan den svenska segern i Narva 1900( då kungen, Karl XII, endast var 18 år). Nu är han 27 år och sårad i ena foten. Mirakulöst har han överlevt, men har tidvis feber och kan inte fullt ut leda kriget. Ansvaret hänger till stor del på general Adam Ludvig Lewenhaupt och fältmarskalk Carl Gustaf Rehnskiöld.

Det är definitivt inte lätt att läsa en sådan här bok. Man måste nog vara historiskt intresserad. Jag tycker att boken väsentligt blir mer tillgänglig genom de mänskliga porträtten av Rehnskiöld och Lewenhaupt. Fältmarskalk Rehnskiöld kolerisk, svartsynt, med en viss vresig högdragenhet mot sina underlydande. Men en högst kompetent härförare; en av kungens absolut närmaste män. Lewenhaupt känslig, trött, plågad av diarré i hettan. Även kungen själv, Karl, levandegörs, utan fördömanden, men självklart förhärligas han inte heller.

Slaget vid Poltava den 28 juni blir ett fruktansvärt nederlag för karolinerna.
Minst 6.900 soldater blir dödade. Bl a Rehnskiöld och kungens minister "tjocke Piper" tas till fånga. De högre herrarna blev dock i regel relativt väl behandlade och kunde ibland köpa sig fria. Annat var det med "fotfolket"; de fick lida svårt och dog ofta i sin fångenskap. Man beräknar att endast c:a 4.000 återsåg sitt fosterland(av över 20.000 tillfångatagna).
Kungen utsätts för en febril övertalningsoffensiv och tvingas fly över Dnjepr. Det är i grevens tid för ryssarna är tätt efter. Om kungen tagits till fånga skulle han ha blivit utsatt för smälek och hån. Tsar Peter var inte någon nådig motståndare.

Några dagar senare kapitulerar general Lewenhaupt i Perevolotjna. Det var mot kungens order. Kungen hade givit order om att hären skulle bege sig mot Krim och att de svenska skulle kämpa om det blev stridigheter av.

Englund är medveten om att "källorna" ibland är ngt opålitliga, ofta pro-svenska, t ex dagböcker. De högre befälen vill gärna urskulda sig och komma med tillrättalagda beskrivningar av vad som verkligen skett.

En del trodde att kungen ville få en ände på eländet genom någon slags apokalyptisk slutstrid. Han uppsökte ofta faran. Han yttrade bl a "Ja, men först skall det smälla!" När Lewenhaupt låg på knä vid kungens bädd och grät och bad kungen att fly, så utbrast denne först: "Generalen vet aldrig vad han säger!"

När kungen äntligen förmåtts att ta sig över Dnjepr (många dog i fåfänga försök att ta sig över denna breda, strida flod) så kan Lewenahupt dra en lättnadens suck. Han och Creutz kryper in i ett av kungens kvarlämnade tält. Detta är en fin mänsklig bild som Peter Englund har beskrivit och som gör att allting känns nära fast det har gått snart 300 år. Ofattbart!

Efter kapitulationen brändes handlingar ur fältarkivet. Englund lyckas känslomässigt uttala ett djupt vemod. Här vid Djnepr tog den svenska stormaktstiden slut. En ny stormakt hade fötts: Ryssland.

De svenska fångarna fick lägga ner vapen, pukor, standar. Livgardet, infanteristerna, rytteriskvadronerna...De red bort i eftermiddagssolen. En del grät...