BETYGSATT AV:

the girl least likely to

FÖRFATTARE:

Jane Green

TITEL:

Life Swap

VALT BETYG:

Boken var främst:

kul

men även:

RECENSION:

Jag skyller allt på Rick Moody. Och Gilmore Girls så klart. Oavsett vem jag skyller på kvarstår faktum: Jag är helt besatt av Connecticut, den där lilleputtslilla staten en timmes bilfärd utanför New York, där gräsmattorna alltid verkar vara perfekt smaragdgröna och alla mammor är soccer moms och Wall Street-änkor. Tydligen delar Jane Green min fetisch, för hon har gått så långt att hon lämnat sitt älskade London och flyttat till Connecticut med man och barn. Detta radikala livsstilsbyte manifesteras så klart i hennes romaner - om man nu ska kalla dem det. Jag föredrar min egen term "den litterära motsvarigheten till jordgubbsskumbananer". Sötsurt, fluffigt och så lätt att det smälter på tungan - men märkligt beroendeframkallande. Life Swap är inget undantag, annat än att hon balanserar sina sedvanliga Bridget Jones-aktiga beskrivningar av upptagna, tuffa och kärlekskranka thirtysomethings som "jobbar med media" med entusiastiska beskrivningar av Highfield, Connecticut.

Ni har väl sett, eller i alla fall hört talas om "Par på prov"? Programmet där två vitt skilda människor (gärna en tokkristen filadelfiaanhängare och en tatuerad MC-morsa) byter hem och liv i ett par veckor. Jane Green använder sig av ett liknande koncept. I Life Swap byter 35-årige tidningskvinnan och Londonbon Vicky liv med jämnåriga hemmafrun och troféhustrun Amber. Bytet får båda kvinnorna att omvärdera sina liva och ställa sig den oundvikliga frågan: Är gräset verkligen grönare på andra sidan?

Låt oss inte vara orealistiska. Jane Green kommer aldrig att vinna Nobelpriset i litteratur, hon kommer inte ens att bli den bästa inom sin genre. Därtill är hennes stil alltför osäker och fladdrig. Man skulle tro att en engelska vet att en soccer mom i Connecticut aldrig skulle säga något så genombrittiskt som "bugger!". Att en amerikan inte skulle känna till uttrycket "turn in" tror jag inte heller på. Kanske har Green blivit alldeles mid-Atlantic av sin tillvaro i Connecticut, kanske är jag onödigt petig, men det störde mig. Frånsett de språkliga missarna är det här ypperlig underhållningslitteratur, företrädelsevis med ett glas rosévin i näven och - varför inte? - en påse skumbananer.