BETYGSATT AV:

Khepera

FÖRFATTARE:

Publica Res

TITEL:

Tema Nietzsche

VALT BETYG:

RECENSION:

21 April 2006 - "Det senaste numret av Res Publica är ett trippelnummer, utformat närmast som en otroligt rik och omfattande antologi kring Nietzsche, sammanställd av Ulf I. Eriksson (som också är medlem i redaktionen för den svenska Nietzscheutgåvan). Här återfinns texter av internationella storheter som Montinari, Safranski, Bornmann, Adorno, Horkheimer, Marcuse, Deleuze och Heidegger samt texter som speglar den svenska nietzschetraditionen under 1900-talet från Ola Hansson, Hans Larsson, August Strindberg, Vilhelm Ekelund till Gunnar Brandell och Bertil Malmberg. Men också texter av Nietzsche själv." Så står det om boken, vilket ger en bra presentation av vad det faktiskt rör sig om. Mycket i mitt liv har kretsat kring Nietzsche på sistone. Men vad jag tyckte om min läsning? Ja, den inspirerade mig till att skriva följande:

"'Epikurén väljer ut åt sig den situation, de personer och till och med de händelser som passar till hans ytterligt känsliga intellektuella beskaffenhet, han avstår från resten - det vill säga det mesta – därför att det skulle vara en alltför stark och tung kost för honom.'

Så skriver Nietzsche om Epikuros i Die Fröhliche Wissenschaft, och så skulle han, likaledes, kunnat skriva om sig själv. Från och med Menschliches, Allzumenschliches upphöjer han den hedonistiske greken, tills han vänder sig mot honom, och i Nietzsche contra Wagner anser att Epikuros överger förnuftet till förmån för kristna värderingar. Det är, hur som helst, kärnan i det ovan nämnda jag finner intressant hos den epikuriska filosofin. Allt man behövde var ett hem, ett par goda vänner, tid till tänkande och en god ost, för att leva ett lyckligt liv. Epikuros var för den skull inte någon asket, det bör emfaseras, utan istället någon som tog tillvara det bästa i livet. Det vill säga: det han själv ansåg vara det bästa. Jag själv följer epikurismen i princip, med vilket jag menar att jag ’väljer ut åt mig den situation, de personer och till och med de händelser som passar till min ytterligt känsliga intellektuella beskaffenhet, jag avstår ifrån resten – det vill säga det mesta – därför att det skulle vara en alltför stark och tung kost för mig’.

Citatet återfann jag i en gammal artikel ifrån 1984, skriven av Fritz Bornmann, som handlar just om Friedrich Nietzsches förhållande till Epikuros. Skälet till att jag alls från första början, alltså år 2001, fascinerades av Nietzsche, var en känsla av intellektuell samhörighet. Mannen levde för sina tankar, han gav upp sin professur i Basel och ett borgerligt liv för att vandra i alperna. I Sils-Maria Engadin skrev han ständigt, även under sjukdom, och sade han hade i högre grad ”gått sig till” sina böcker, än skrivit sig till dem. Också jag uppskattar långa promenader, och även jag tänker mycket under dem. Nietzsche var konstfilosof och devoterad musiken långt mer än någon människa jag haft personlig kontakt med. Även mig, låt vara att hans utlägg om kompositörerna – särskilt Wagner – alltid varit mig fascinerande. Nietzsche var otidsenlig, så också jag. Han brann för fantastiska tankar – jag tänker särskilt på Guds död och övermänniskan –, så också jag. Hans filosofi är inte, till skillnad ifrån mångas, ursäktande eller insmickrande. Det har uppskattats, som om, när man är sexton år och precis börjat gymnasiet, man plötsligt i hans skrifter blir behandlad som en vuxen, nej, som en egensinnig. Det är kanske en punkt på vilken jag fortfarande är honom tacksam.

Epikuros hade en enorm och tillika berömd trädgård vid sitt hus. Är det på detta Voltaire anspelar, när han i slutet av Candide skriver om att odla sin trädgård? Candide väljer bort Eldorado för att nöja sig med vad man skulle kunna kalla ett epikuriskt liv. Istället för detta isolerade paradis (jag kommer att tänka på Spectre ifrån Big Fish) väljer han arbete och strävsamhet, genom vilket han ämnar skapa sitt eget paradis, och vilket allena ger honom tillfredsställelse. Och Nietzsche? Han hade faktiskt planer på att bli trädgårdsodlare ett tag. Men, han övergav planerna då han insåg att han inte hade fysiken för det arbetet, sjuklig som han periodvis var. Det är rättvist att säga, att Nietzsche valde bort mer än han lade till. Tider av isolation, hälsokost, dagslånga promenader och introspektion, det var hans liv. Det är det liv jag också beundrar. Såsom jag också, förvisso, beundrar hans professur i filologi; han blev i alla fall en intressantare filosof efter 1870-talet. Till viss del, men bara till viss del, hyste nog Nietzsche, liksom jag, ett schopenhauerskt förakt för det akademiska tänkandet vad gäller filosofin, och för N., även filologin.

Med tiden har jag läst så mycket av och om Nietzsche, och tänkt så mycket över hans filosofi, att han bemöts av mig som en avlägsen men samtidigt nära vän. Ingen annan har, frånsett möjligen Ayn Rand, påverkat mig så mycket filosofiskt, eller för den del språkligt, ja – han har många gånger fått mitt väsen att spira, och så fort hans namn nämns känner jag mig ”på hemmaplan”, så att säga; hemma. I hans skugga finner jag den mest vältempererade platsen för egensinnigt filosoferande."