BETYGSATT AV:

Modesty

FÖRFATTARE:

Miguel de Cervantes

TITEL:

Don Quijote

VALT BETYG:

Boken var främst:

smårolig

men även:

för lång

RECENSION:

Tog mig igenom den förkortade 438-sidorsversionen sedan jag forcerat det motstånd, som suttit i sedan mötet med väderkvarnsscenen i gymnasiets antologi. Inte blev det bättre av att vi läste några rader om Cervantes i den bruna, redan då slitna Litteraturorienteringen. Hur kan man göra litteratur så tråkigt?

Don Quijote brukar kallas 'den första moderna romanen' därför att den är skriven på prosa och inte på vers, men också modern på många andra sätt. På littkursen hade vi i uppgift att diskutera de metafiktiva dragen samt spåra Bachtins kronotoper för riddar- och pikareskromanen, men det vill jag inte prata om här.

Handlingen i korthet: Den ryktbare junkern Don Quijote från byn La Mancha i Spanien har förläst sig på riddarromaner och fått sin verklighetsuppfattning rubbad. Han vill själv bli en ädel riddare, dammar av en rostig rustning och tillverkar ett nytt visir i papp. Han sadlar sedan upp en gammal hästkrake och kallar den springare under namnet Rosinante, utnämner en ful bondflicka till jungfru, Dulcinea, och tar den sävlige och obildade bondtölpen Sancho Panza till vapendragare/blivande ståthållare. Därefter rider Don Quijote ut i världen och i litteraturhistorien rider han fortfarande omkring, 400 år senare.

Konstaterar att DQ är värd att kallas klassiker och att den är både läsbar och läsvärd, om än alldeles för lång. Hela romanen är en enda lång satir och sågning av riddarromangenren (läs: kioskroman, ungefär). Samtidigt är DQ skriven precis i riddarstil, om än i dråpligaste laget, men på det sättet vann Cervantes alla den genrens läsare till sin egen nyskapande roman. Listigt!

Förutom alla språkliga finesser gillar jag de finurliga kapiteltitlarna som heter något långt i stil med "Nu berättas det om det som ytterligare tilldrog sig på värdshuset samt om många läsvärda ting." eller "Om den stora och kostliga rannsakan som kyrkoherden och barberaren anställde i vår uppfinningsrike junkers bibliotek.". Favoritkapitlet är "Här nedan avslutas den förfärliga kampen mellan mellan den tappre biskayaren och den dråplige manchanaren". Precis före det finns det en riktig cliffhanger, kanske litteraturhistoriens första? Mitt i striden höjer Don Quijote svärdet och - - - tiden fryses och berättaren går in i texten och talar om att anteckningarna han grundar historien på tryter där. Sedan har vi ju slagsmål med väderkvarnar ("jättar" enl. DQ), möte med prostituerade samt en ful asturisk servitris ("ädla jungfrur"), svärdfight med rödvinsäckar ("blödande jättar") och en potta fylld med färskost på huvudet (p.g.a. att "trollkarlar har förmjukat DQ:s hjärna" där under hjälmen).

Underhållande, visst, men för farsartat för mig.* Den stora behållningen tycker jag är att studera samspelet eller oförståelsen mellan idealisten (DQ) och realisten (SP). Om det fanns ett självtest som hette: "Vilken Cervantes-karaktär är du?" skulle jag definitivt bli Don Quijote.

Se DN Kulturs artikel om Don Quijotes 400-årsjubileum. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=373134&previousRenderType=1