BETYGSATT AV:

Modesty

FÖRFATTARE:

Louise Dean

TITEL:

Becoming strangers

VALT BETYG:

Boken var främst:

sorglig

men även:

rolig

RECENSION:

Becoming strangers riskerade att bli en mellanbok eftersom The Sheltering Sky var en sådan där bok med stark afterglow, så man måste vänta lite för att segla ut ur stämningen innan man påbörjar nästa bok. Dessutom skulle jag i tanken förflytta mig ända från Marocko till Västindien.

Den här romanen är en nyutkommen debut och den upptäckte jag faktiskt IRL i Akademibokhandeln, så som man gjorde "förr", genom att browsa igenom hyllorna med huvudet på sned, klämma, vända och läsa baksidestexter. Böcker med ordet "stranger" i titeln är alltid bra och omslaget signalerade art deco med bild på en hotellsäng med chokladbitar på kudden. Tjuvläste förstameningen: "Before he had cancer he had been bored with life." och då ställde jag tillbaka boken i hyllan - cancerböcker är omöjliga efter pappas sjukdomstid och död för ett par år sedan. Efter någon vecka beställde jag den ändå i julpaketet från AdLibris eftersom den verkade så bra. Den var bra.

Den cancersjuke är Jan från Belgien. Han och frun Annemieke har fått denna lyxsemester i present av sönerna. De vet alla att detta är den sista semestern då Jan är i morfinstadiet och inte har lång tid kvar att leva. Den som känt någon som varit döende i cancer har förmodligen besökt sjukhusavdelningen för palliativ vård, sista utposten. Jan har alltid varit en tänkare och sitter mycket i solstolen och funderar: "It appeared to him that the need to holiday was part of the human condition, an agreeable palliative for an ailment mankind barely knows how to complain about; the life we have made." Jag tror att det där är väldigt vanligt idag, att vi moderna människor använder resandet som terapi. Inte backpackarna, men chartermänniskorna; som stresshantering, för att komma igen efter depression eller utbrändhet, för att rädda ett förhållande eller äktenskap eller för att komma igen när det tagit slut. Redan i Sällskapsresan I sade Lasse Åberg att vi (svenskar) liksom reser från något istället för till något.

Samtidigt som Jan och Annemieke är där på sista semestern lär de känna ett engelskt par i 80-årsåldern. Det är George och Dorothy, som är där på sin första utlandssemester ihop. Barnbarnen betalar. Nu börjar en massa sanningar uppdagas i en nedåtgående spiral nästan à la Who's Afraid of Virginia Woolf. Annemieke har alltid varit spontan och flirtig, men nu på hotellet kastar hon sig i armarna på en massa karlar. Dubbelt grymt med tanke på situationen, tycker man, men av dessa män agerar Dr Phil och har en amatörpsykologisk förklaring, som kanske stämmer: "When a person comes up against the brick wall of his or her self, the self they don't like and they can't change themselves or swap themselves for something better, what they do is they swap their partner. Not just once, but lots of times. that's what adultery is, it's a dead end." Dorothy har nyligen fått diagnosen Alzheimers, men varken hon eller George kan blunda för det längre i och med att hennes minne och beteende förändras drastiskt till det sämre redan där under resan. Läkaren jämförde förloppet med att ha ett bankkonto fullt med besparingar men som man inte längre kan ta ut något ifrån. Dorothy själv tänker att: "Her world is closing down. Every time she got to the place in her mind, which took her a long time to get to, there was a sign before it, 'Closed'." Det är så sällan man läser om gamla människor, men trots det måste jag säga att Annemieke och Jans öde och äktenskap engagerar mig ännu mer.

Allt det där låter förfärligt sorgligt förstås, men det finns också många humoristiska scener, främst tack vare Louise Deans språk och bildspråk, som är lite åt Anne Tyler-hållet. Vi får också lära känna andra gäster på hotellet, bl.a. hotellmanagern Steve som går omkring och känner sig som en "fruit" i sina alltför tajta chinos, och den gamla silverhåriga damen med ung, svart älskare, som plikttroget (eller mot betalning) dansar med henne varje kväll: "Annemieke had been watching the young black lover and his elderly cargo, moving about the dance floor. With his careful hip movements and a firm grip of the woman's upper arms, the young man looked as if he was carrying a wardrobe over a rope bridge."

När det gäller en bok som börjar med att någon är döende i cancer tror man att slutet är givet, men det är det inte. Stark debutroman, på alla sätt.

PS. Undrar vad titeln Becoming strangers blir på svenska så småningom? (Främlingen och Sova med fienden är ju upptagna...) Att bevakas.